Så var det dags att få veta om vårt nytillskott mådde bra därinne. Vi fick träffa en ganska ny ST-doktor, mycket trivsam tjej med glimten i ögat. Hon hittade snabbt den lilla krabaten i livmodern, 6 mm lång och helt otroligt nog ett hjärta som slog. Sen gjorde hon ett svep med apparaten, och jag tror nog att vi såg det samtidigt alla tre....
"-Men.... hallå där!" Doktorn ser med ett stort leende på oss. "-Jag tror det är två! Mina första tvillingar!!!" Nu ler hon ännu mer.
WOW!! Det är faktiskt mina första med! Och Jennys!
"-Det kan vara ett eko från den andra", sa doktorn och pep iväg efter en överläkare.
Han greppade ultraljudsstaven och gjorde ett svep, parkerade bilden med båda embryona i bild, tittade på sin yngre kollega och frågade:
"-Vad i den här bilden är du tveksam till?"
Sen log även han stort och gratulerade och gick.
Vilken häftig känsla! Och skrämmande.... Stackars Jenny! Bära omkring på två stycken....
Det rusade många känslor igenom bådas kroppar under promenaden ut från sjukhuset. Mest positiva, fantastiska känslor! Samt en och annan oro över hur det kommer att gå. Kommer båda att stanna kvar? Vi hoppas ju det! :-)
(Bilden är ej vårt ultraljud, det är lånat!)
